Vi ska separera och har ett barn som är 3 månader. Jag ammar inte. Pappan till vår dotter har inte engagerat sig något alls förrän nu då hans familj kommer in i bilden och tillsammans med honom agerar kring hans rättigheter som pappa. Det har gått så långt så att jag känner mig ”hotad” och rädd för dom.
Vid ett tillfälle har pappan tillsammans med sin svåger kommit hem till min mamma där jag och min dotter nu bor för att hämta henne för att han har den rätten. De hävdade att han hade rätt att ha henne i 2 dygn själv. Min mamma stoppade det. Detta blev väldigt traumatiskt för mig och efter det känner jag mig ännu räddare.
Det som försvårar tilliten till hennes pappa är att han har epilepsi och till största del har anfall nattetid. Ibland har han stora anfall och blir mycket påverkad av detta lång tid efter. Ibland mår han dåligt av det hela dagen efter. Det som också skrämmer mig är att han inte tar detta på allvar. Han säger nu att hans familj kommer att sova med honom när han ska ha vår dotter men jag har svårt att lita på det.
Vi har varit på familjerätten och de säger att jag måste lita på honom och släppa detta men jag kan inte. Det är ju jag som har sett dessa anfall senaste åren.
Jag har mycket svårt att lita på honom och hans familj. Familjerätten rekommenderar att vår dotter bor med mig tills hon är ca 10 mån. Ev att hon kan sova med honom några gånger innan det och att han hälsar på henne regelbundet hemma hos oss. Bör jag söka ensam vårdnad? Vet varken ut eller in.
//Förtvivlad