Vid ett tillfälle har pappan tillsammans med sin svåger kommit hem till min mamma där jag och min dotter nu bor för att hämta henne för att han har den rätten. De hävdade att han hade rätt att ha henne i 2 dygn själv. Min mamma stoppade det. Detta blev väldigt traumatiskt för mig och efter det känner jag mig ännu räddare.

Det som försvårar tilliten till hennes pappa är att han har epilepsi och till största del har anfall nattetid. Ibland har han stora anfall och blir mycket påverkad av detta lång tid efter. Ibland mår han dåligt av det hela dagen efter. Det som också skrämmer mig är att han inte tar detta på allvar. Han säger nu att hans familj kommer att sova med honom när han ska ha vår dotter men jag har svårt att lita på det.

Vi har varit på familjerätten och de säger att jag måste lita på honom och släppa detta men jag kan inte. Det är ju jag som har sett dessa anfall senaste åren.

Jag har mycket svårt att lita på honom och hans familj. Familjerätten rekommenderar att vår dotter bor med mig tills hon är ca 10 mån. Ev att hon kan sova med honom några gånger innan det och att han hälsar på henne regelbundet hemma hos oss. Bör jag söka ensam vårdnad? Vet varken ut eller in.

//Förtvivlad

Det faktum att pappan har epilepsi kan möjligtvis ligga honom lite till last vid en eventuell vårdnadstvist, det kommer dock inte vara den avgörande faktorn.

Jag tycker att detta verkar vara ett fall som ni kan lösa utan en tvist, pappan måste inse att hans anfall kan vara förenat med fara för barnet och du måste inse att pappan har rätt till umgänge med sitt barn då ni har delad vårdnad. Familjerättens förslag låter som en bra lösning, på det viset kommer barnet inte påverkas av pappans epilepsianfall under den tid som barnet är som ömtåligast men han kommer få träffa sitt barn.