Hej,
Sedan separationen har samarbetet varit mycket besvärlig. Alla mina förslag för att hitta en bra lösning har motarbetats av barnets pappa. Själv säger han att han inte har planer. Sonen (3år) är påverkat under och efter umgänget med pappan. Efter 2 nätter hos pappan vägrar barnet att prata med mig. Efter umgänget är han i 4-5 dagar utmattat. Allt jag gör för att underlätta för barnet blir ifrågasatt. Nu krävde pappan ut passet för att kunna resa till sitt nya förhållandet (1500km bort) Under rådande omständigheter har jag sagd nej till detta för tillfället. Pappan har direkt hotat med TR, efter jag saklig klar lagd att det just nu inte är läge till detta, då jag tycker introduktionen så kort efter ändrade levnadsförhållanden för sonen, i ett till barnet främmande land, ska först skötas i Sverige fick jag brev av hans advokat där jag igen tog emot ett hot om stämning om jag inte utger passet. Mottog brevet på en lördag, svar förväntades måndag. Nu gick stämningen iväg till tingsrätten.
Vi kan inte diskutera något angående barnet utan att det blir hot om åtgärder från pappans sida. Ett flytt som skulle innebära dagisbyte nekar han till.
Jag orkar inte längre att tjafsa om allt, står till svars för allt och så snart jag i barnets intresse är av annan åsikt blir det vänd emot mig eller jag får ”betala” typ ändra mina telefontider, får inte hoppa in som barnvakt (helgdag i Sverige, pappa jobbar i Danmark – jag är ledig skulle kunna umgås med sonen under dagen men han ska gå på dagis istället) och nu TR.
När det är överlämningar utanför dagis används barnet som budbärare (”berätta till mamma vilka fina skor du har”)… jag tycker det har gått för långt. Jag är jämt rädd för vad som kommer skall om jag inte gör som han vill. Jag känner att jag inte vill längre. Jag har gett allt men kommer ingenstans. Barnet visar tecken på att vara splittrad och lider och jag kan inte göra mer.
Hur det är med en semester i sambos nya familj (1500km bort) nästa år får man se, men att sonen dessutom ska behöva pendla under umgänget tycker jag är mer än olämplig. Detta är ju ändå en stor sak som har stor inflytelse i barnets liv, därför tycker jag att jag borde har ett ord i det hela. Hos familjerätten tyckte samtalsledaren att pappan får precis göra vad han vill under umgänget.
Finns det något jag kan göra?