Hem › Forum › Ensam vårdnad mammor › Har jag chans på ensam vårdnad?
Taggat: ensam vårdnad, vårdnadstvist
Detta ämne innehåller 5 svar, har 2 deltagare, och uppdaterades senast av Juristen - 10 år, 9 månader sedan.
Hej!
Jag och min sambo har tre barn, ett på 3 år och två på 1,5. Min sambo är en fantastisk man och pappa oftast, men med jämna mellanrum försummar han barnen, anser jag.
Han har vid ett flertal gånger varit full och struntat i att hjälpa mig med barnen när de vaknat och gråtit allihop på natten. Då har han bara legat i sängen och trotsigt sagt att han inte vill ta hand om dem. Ett sådant tillfälle har jag spelat in på mobilen.
Han har flera gånger druckit sig full trots att det varit hans tur att ta hand om barnen på natten. En gång hade han lagt den ena 1-åringen i sängen bredvid sig, men är så full/sover så djupt att han inte hör hennes gallskrik när hon ramlar ner i klinkersgolvet, utan sover lugnt när jag kommer inrusande, och hon ligger på det kalla, hårda golvet.
Jag har varit föräldraledig sedan dec 2009 då vår äldsta dotter kom. När hon var 1 år och 8 mån kom tvillingarna så jag har inte jobbat emellan. Jag är hemma tills de börjar förskola till hösten. Min sambo har inte tagit ut en enda pappadag, och jag är den som, fram till för ett par månader sedan, ensam tagit hand om alla barnen nattetid då han sovit på en annan våning. Sedan ett par månader tar han en natt i veckan, jag sex.
Vi har gemensam vårdnad trots att vi inte är gifta. Naiv som jag var, trodde jag inget annat än att vi alltid skulle vara tillsammans. Nu är jag inte lika säker längre, och min fråga är:
Vad är mina chanser att få ensam vårdnad, om saken skulle gå till domstol?
Jag är med barnen dygnet runt och kan inte föreställa mig att vi skulle vara ifrån varandra varannan vecka. Han har dålig rygg och har därför inte varit ensam med alla barnen i mer än ett par timmar. Inte konstigt kanske att det är mig barnen tyr sig till när de är ledsna, nyvakna, slår sig…
Påverkar det faktum att jag är den som är med barnen dygnet runt? Påverkar deras ålder?Påverkar det faktum att han varit full i närheten av barnen ett flertal gånger? Att han har övergett barnen (även om de kanske inte lider av att bara vara med mig) genom att stanna borta längre än vi kommit överens om, eller helt sonika vända ryggen mot dem och gå, och låta mig ta hand om dem ensam? Är det jag nämner i mitt mail tillräckligt för att kallas att man försummar omsorgen av barnen?
Min sambo tjänar bra med pengar, och vi har barnflicka som hjälper mig med barnen, så att vi alltid är två att ta hand om två (när storasyster är på förskolan) respektive tre barn. Jag tjänar normalt, och ser en rädsla i att varannan vecka-uppdelningen skulle innebära att han skulle anställa en barnflicka som skulle ta stor del av hans roll med barnen, eftersom han är egen och jobbar mycket.
Jag tjänar som sagt mindre, men har mina föräldrar som hjälper till hur mycket som helst med barnen och som skulle kunna hjälpa mig ekonomiskt för att jag skulle slippa jobba heltid för barnens skull.
Ledsen för att det blev ett långt mail, men otroligt tacksam för svar!
Mvh Liselotte
Hej Liselotte.
Efter att ha läst ditt inlägg och för att ge dig ett svar på vad dina chanser är att få ensam vårdnad så vill jag börja med att säga att det är svårt att avgöra utifrån bara din historia. Om det uppkommer en vårdnadstvist kommer även din man ha en historia som domstolen kommer ta hänsyn till. Men om det du säger är sant så ligger du bäst till när domstolen avgör vem som är lämpligast som vårdnadshavare.
Det som talar emot dig är att du ännu inte har någon stabil inkomst, om du ser till att skaffa ett jobb innan vårdnadstvisten så ökar du dina chanser avsevärt.
Hej!
Jag har en dotter på 9 år som har en frånvarande pappa. Hon har träffat honom ett tiotal gånger i sitt liv och senast var när hon fyllde 3 år. Fram till dess att hon var tre så visade han en aning intresse av att vara delaktig men det höll inte särskilt länge och som sagt, de senaste 6 åren har vi inte hört någonting ifrån honom.
Han har mostatt sig en adoption, min man som har varit en närvarande pappa ville adoptera dottern, men ändå har vi inte hört något mer.
Han har en drog och psykisk problematik, han har blivit dömd till rättspsykiatrisk vård (men är nu fri) för drogrelaterade brott.
Hur ska jag bäst gå till väga för att få enskild vårdnad? Ska jag ta kontakt med en jurist från början?
Hej Jenny,
Ja du bör ta kontakt med en jurist eller advokat i din stad för att få rådgivning. De kommer rådge dig om att söka om ensam vårdnad vid tingsrätten, barnets pappa kommer förmodligen sätta sig emot detta vilket kommer leda till en vårdnadstvist där dina chanser är goda med tanke på faderns historik.
Så börja med att kontakta en advokatfirma i din stad som kan hjälpa dig ytterligare. Ring gärna runt till ett par st för att skapa dig en uppfattning om vad rådgivningen kostar.
Hej!
Jag har en son på 7 år som bor hos mig på heltid, i början när det tog slut mellan mig och sonens pappa hade vi väldiga
problem med vårdnaden om sonen, då det var meningen att han skulle ha honom varannan helg!
Varje gång hans helg närmade sig fick jag jaga honom för att han ens skulle ta sin son, och vissa helger fick jag
inte ens tag i honom och han hörde inte av sig på hela helgen. Det visade det sig att han hamnat i häktet av olika anledningar,
som jag inte vill nämna här! Och det här pågick i över ett år!
Han har alltid visat ointresse av sin egen son, ända sedan han föddes. Det blev väl lite bättre när han kom upp i åldern då han
vart ”roligare” att vara med, och när han slutade med droger! När sonen var liten kunde han ta hem kompisar och sitta på balkongen
och röka hash, när hans egen son ligger och sover i rummet bredvid!! Jag jobbade kvällar/nätter under den här tiden så därför var han
ensam hemma med honom. Men när det tog slut så började jag jobba dagtid för att det skulle gå ihop med att ta hand om min son.
Min son mår jättedåligt varje gång när han ska åka till sin pappa, det är otroligt tufft att se hans ångest över detta, han vill verkligen inte till honom.
Från början försökte jag verkligen peppa honom, få honom att känna förväntan över att få vara med sin pappa.
Ångesten över att åka till sin pappa började när han var tillsammans med sin förra tjej, dom tvingade i honom mat, även om han hulkade och nästan spydde för att han inte tyckte om det.
Han kunde få sitta i flera timmar, maten skulle ätas upp.
Jag anser att man kan låta barnen smaka maten, tycker dom inte om det så ska man absolut inte tvinga i dom maten!
Han fick vara ute helt själv medan dom själva var inne, han bad om att få komma in men fick inte, dom ansåg att han
kunde vara ute och leka! Samma här, vill man inte så vill man inte, anser jag iaf. Hur kul är det att vara ute själv och leka?
Dom påstår att så är inte fallet men även min sons faster har styrkat att så låg det till! (vilket hon i dagens läge inte kommer
att erkänna)
Min sons pappa hade även en son med den här tjejen han bodde med och det kändes som att dom behandlade honom mkt bättre än våran son!
Allt det här fick min son att få sån ångest över att åka dit, och jag mådde jättedåligt och försökte prata med hans pappa, men
det fortsatte ändå. Enda kommunikationen vi hade var via sms eftersom han vägrade svara ibland när man ringde plus att under en
viss period fick jag inte ens hans nummer så att jag kunde ringa och berätta om det hade hänt våran son nånting! Så till slut
fick jag förmedla igenom hans syster.
Vissa helger lät jag honom vara kvar hemma hos mig för att han mådde så dåligt över att åka dit och jag ansåg att det bästa
för honom var att få vara kvar hos mig! Pappan protesterade ändå inte.
Sedan tog det slut mellan han och hans tjej och sonen fick börja va hos sin faster och hennes barn under dom helgerna pappan
skulle ha honom, och då trivdes han mycket bättre!
Han älskar sin faster och hon hittar på saker med alla barnen och behandlar honom jättebra!
Men sen hittade han en ny tjej och flyttade ihop med och då började det med samma visa igen, han började må jättedåligt
igen över att få åka dit även om han gillar hans tjej så trivs han inte att åka dit!
Han får gå i samma kläder från fredag till måndag då han inte köper kläder till honom då han anser att jag ska skicka
med kläder bara för att han betalar underhåll för honom! Men det ska ju gå till skolavgifter. plus att han är ändå hans pappa,
han ska kunna köpa kläder själv till honom, men istället får sonen se på när han köper kläder till sig själv och sin tjej
bara! Jag kan skicka med kläder men jag ser det mer som en principsak att hans pappa kan köpa saker till honom också.
Och det här med kläderna, han har alltid varit petig med att det han köper till honom ska vara hos honom istället för att sonen ska
kunna ha sina kläder vart som helst!
Min fråga är nu om det finns nån chans till att få ensam vårdnad över min son? Har han någon som helst talan om hos vem han vill vara
hos?
Han kan ringa och panik gråta till mig när han är hos sin pappa! Jag mår jättedåligt över allt det här! Även min son!
Hej Jenny!
Det finns absolut chanser för dig att få ensam vårdnad. Vill du sträva mot att få ensam vårdnad om din son bör du ta kontakt med en Advokat på den ort där barnet bor eftersom att det är i den tingsrätten som vårdnadstvisten kommer att föras.
Vid vårdnadstvister gör domstolen en bedömning om vem av föräldrarna som är den mest lämpade vårdnadshavaren utifrån barnets bästa. Om du för samma argumentation och påvisar samma brister i domstol som du gör här ser jag goda chanser för dig att få ensam vårdnad om barnet.
Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.