Hej! Jag och mina två barns mamma har varit separerade sedan september 2013 och har två barn tillsammans födda 2010 & 2013. Barnen bor idag tillsammans med mig och min nya sambo i en lägenhet på liten ort där äldsta barnet vuxit upp sedan 1års ålder och den minsta är född här. Straxt innan vår separation (som var mitt eget val) blev jag sjukskriven för depression och paniksyndrom och var det i under ca 7 månader. Pga bostadsbrist kunde vi inte flytta ifrån varandra förrens i december samma år och under den här tiden som jag fortfarande var sjukskriven på var det jag som fick ta hand om våra två barn. Mamman i sin tur lät mig vara hemma själv med barnen medans hon var ute och träffade vänner, festade och levde som en tonåring igen. Den här tiden var väldigt påfrestande för mig då hon ena dagen avskydde mig och andra dagen ville försöka lösa allting för att vi skulle fortsätta bo ihop. Jag försökte göra det bästa av situationen och då det hela tiden blev mycket tjafs och bråk mellan oss som jag tyckte påverkade barnen föreslog jag att vi skulle vara ifrån varandra varannan helg för att slippa gå varandra på nerverna under sista tiden som vi skulle bo tillsammans på. Detta gick hon med på men satte alltid käppar i hjulet så fort hon skulle ha hand om barnen den helgen jag skulle ”resa bort” Det kunde handla om att hon var sjuk i all dess möjliga former och var det inte det så var något av barnen sjuka och hon orkade då inte ta hand om två barn själva. Hon är fruktansvärt manipulativ, en hypokondriker i mina ögon och en lögnare av rang och hade även så varit under vårat 4åriga förhållande, problemet var bara att jag insett det för sent och jag tror att alla som levt ihop med en manipulativ människa kan känna igen sig i hur man lägger bland annat lägger all skuld på sig själv istället för sin sambo, men nog om det. Hon uttnyttjade och spelade på mina skuldkänslor så fort jag skulle iväg och jag fick ofta komma hem tidigare än väntat för att jag mådde så dåligt av hennes påhopp. Jag var en dålig pappa, hon skulle ta barnen ifrån mig, jag hatade mina barn och försummade dem osv, osv. Detta pågick som sagt under sista tiden vi bodde ihop och när vi väl flyttat isär och fortfarande bodde på samma ort bestämdes det att vi skulle ha barnen varannan vecka. Hon började studera vid årsskiftet 13/14 och jag var då hemma med barnen fram tills februari då våran minsta började på dagis. Problematiken fortsatte under den här perioden: Hon kunde ha barnen 1 dag och sedan ringa mig för att jag skulle komma och hämta dem igen, antingen mådde inte hon bra eller så var barnen sjuka och hon inte orkade men hon fortsatte hela tiden spela på att det var jag som inte tog mitt ansvar, det var jag som var en dålig pappa och hon skulle minsann ansöka om ensam vårdnad osv osv. Tilläggas ska också göra att de här gångerna när jag hämtade barnen så åkte hon iväg för att festa, umgås med vänner, tatuera och pierca sig, allt för att slippa ta ansvar för barnen. När jag sedan skulle börja jobba innan våran minsta hade börjat på dagis bodde jag hos henne en kort period då jag skulle jobba kvällar och hon hade sin skola på dagarna, så när hon ”var” i skolan, vilket hon sällan var som jag fick reda på i efterhand så hade jag hand om barnen hemma hos henne och hon kom sedan och tog över när jag skulle åka och jobba om hon inte låtsades vara sjuk eller liknande dvs. Nog om det, jag hoppas du förstår helhetsbilden av detta. Några månader gick och jag insåg sedan att det hade gått för långt med hennes lögner och tröttnade helt enkelt och ringde till något som kallas för ”växthuset” där vi fick tid för sammarbetssamtal. Hon dök upp där och jag tror att vi gjorde 2 olika scheman för hur hanteringen av barnen skulle skötas, vi hade uppföljningar på dem men hon bröt de ”avtalen” gång på gång och vid ett tillfälle reste hon bort när det var hennes vecka och vägrade komma hem och ta hand om barnen. På vårt sista möte där berättade hon att hon skulle flytta, ca 30 mil bort och att hon ville ha barnen varannan vecka, detta motsatte jag mig extremt av olika orsaker och fick efter mycket om och men henne övertygad om att det inte var bra för barnen att flytta så långt ifrån deras familj, byta dagis och umgängeskretsar osv. Lösningen var nu att barnen skulle bo hos mig permanent och att dem skulle ha umgänge med mamman varannan helg, detta funkade inte heller så jag tog kontakt med en advokat för ett år sedan och skrev ett umgängesavtal där som skickades till henne som hon givetvis vägrar att skriva på. Jag har väldigt svårt att beskriva allting såhär rakt upp och ner men jag hoppas att du förstår min poäng med det hela. Hon har under den här tiden fortsatt ljuga för mig, hennes familj och alla människor hon tidigare stod nära så det finns ingen som stödjer henne och alla ifrågasätter hennes beteende. Hon har ingen kontakt med varken sin mamma eller pappa men jag ser till så att de träffar barnen fortfarande. Jag tycker att jag har försökt att komma fram till vad som är bäst för barnen och försökt att sammarbeta med mamman i möjligaste mån men hon struntar i allt och intresserar sig inte speciellt för att ändra på något. Det har gått så lång tid nu att jag inte vet vad jag ska göra annat än att ansöka om ensam vårdnad, och jag skulle vilja veta hur det går till när man gör det och hur stora chanserna är att jag faktiskt kan få rätt i en sådan tvist? Det finns så mycket mer information om henne, vad hon har gjort och hur hon har betett sig som jag skulle kunna skriva här men jag tror att jag skulle behöva gå igenom alla sms osv under snart 2års tid för att kunna rabbla upp allting som hon har gjort för att inte visa sig sammarbetsvillig men jag känner ingen ork till det. Hoppas du kan hjälpa mig!
Med vänliga hälsningar
Wilson