Jag och mitt ex har gemensam vårdnad om vår 2åriga dotter. Vi separerade när hon var 3 månader gammal pga hans frånvaro, han spelade bort våra pengar och var ofta berusad.
Dag för dag har jag kämpat för min dotters bästa, jag har alltid intalat mig själv att hennes pappa kommer att skärpa till sig, förstå och ta sitt ansvar som förälder en dag.
Jag har gått igenom så mycket konstigheter att det skulle ta mig en hel evighet att skriva om det. Han har mycket svåra koncentrationssvårigheter och kort stubin, han har adhd och äter ingen medecin för det.
Vi har vart på sammarbetssamtal och fått det att funka i ett par veckor efteråt, sedan var allt tillbaks på ruta ett igen. Han har skaffat sig ett jobb och är nästan aldrig hemma (okontaktbar), och när jag väl får tag på honom så vill han inte prata.
Vår dotter bor hos honom varannan helg, och jag har börjat misstänka att han lämnar över henne till farmor allt för ofta. Vilket jag inte vet om jag ska tycka är bra eller dåligt. Jag vet via kontakter att han fortfarande brukar mycket alkohol, men verkar ha kontroll över det.
Varje gång hon kommer hem efter en helg hos sin pappa luktar hon rök, som att han rökt inomhus. Hon är också smutsig och får alltid det första hon gör, ta ett bad. Det som är mest hjärtskärande är att hon beter sig så annorlunda, hon är tyst och går runt och ser sig omkring innan man ens kan få någon vettig kontakt med henne. Allt är så stelt.
Han vägrar hjälpa till med hennes vardag, och varken hämtar eller lämnar henne på dagis- någonsin. Han köper aldrig kläder eller dyl och hon har ingen säng hemma hos honom. Han försvarar sig med att hon bor hos mig.
För snart 1 år sedan träffade jag min nuvarande man och det har hjälpt oss mycket i vardagen. Problemet är bara att mitt ex inte tycker detsamma och gör allt i sin makt för att få allt och rasa, istället för att jobba med sin relation till vår dotter. Han har många gånger vänt med henne i dörren vid överlämning efter en helg när min nuvarande vart hemma. Tagit med henne tillbaka till sig och skrikit olämpliga saker åt mig. Det har ofta relaterat i gråt och skrik hos både min dotter och mig.
I sommar vill vi ut och resa, vilket inte kommer på fråga hos mitt ex. Min dotter får inte hans godkännande.
Jag mår så dåligt och vet inte vart jag skall vända mig någonstans, det känns som att inget blir bättre- hur mycket jag än hoppas och biter ihop. Finns det skäl att söka ensam vårdnad?
Mvh
Johanna